Översikt

• Undertecknat: 26 maj 1972
• Träder i kraft: 3 oktober 1972
• Varaktighet: Fem år, såvida de inte ersattes tidigare av ett avtal om mer fullständiga åtgärder som begränsar strategiska offensiva vapen.
• Parter: Sovjetunionen och USA

Resurser

• Fördragstext

Bakgrund

De tidigaste ansträngningarna för att stoppa tillväxten av strategiska vapen som lanserats på en multilateral nivå och använda omfattande system slutade med misslyckande. I januari 1964 föreslog USA vid Genèvebaserade nedrustningskommittén för arton nationer (ENDC) en verifierad frysning av antalet och egenskaperna hos de amerikanska och sovjetiska strategiska kärnkraftsoffensiva och defensiva fordonen, som skulle förhandlas fram på bilateral nivå. . Sovjetunionen accepterade inte detta förslag på grund av USA: s överlägsenhet i antalet vapen vid den tiden. När USA 1966 och 1967 föreslog att båda sidor skulle avstå från utplacering av anti-ballistiska missilförsvar, erbjöd sig Sovjetunionen att inkludera strategiska offensiva vapen i diskussionen om strategiska defensiva vapen. Detta förslag accepterades av Förenta staterna, och den 1 juli 1968, vid undertecknandet av Nuclear Non-Proliferation Treaty (NPT), meddelade president Johnson att USA och Sovjetunionen hade nått en överenskommelse för att förhandla om begränsningar och minskningar av båda strategiska offensiva och defensiva system.

På grund av externa och interna skäl kunde sidorna inte påbörja några materiella diskussioner om ämnet. Slutligen uttryckte Sovjetunionen den 20 januari 1969 sin vilja att diskutera strategiska vapenbegränsningar. Den 17 november 1969 inledde USA och Sovjetunionen Strategic Arms Limitation Talks (SALT I) för att begränsa både ABM-defensiva system och strategiska kärnkraftsoffensiva system. Den första verkliga utforskningen av möjliga paket började våren 1970. Vid ett tillfälle nådde sidorna en återvändsgränd på grund av en oenighet om vilka typer av strategiska vapen som bör ingå i fördraget. Sovjetunionen insisterade på att de amerikanska framåtbaserade systemen (FBS) räknades i den strategiska ekvationen, medan USA ansåg att FBS och relevanta sovjetiska strategiska system för kort och medelstora räckvidd borde behandlas i ett annat forum. Det andra dödläget orsakades av oenighet om omfattningen av det framtida fördraget: Sovjetunionen föreslog att förhandlingarna endast skulle begränsas till diskussioner om ABM-system, medan USA insisterade på att det var viktigt att åtminstone börja med att begränsa offensiva system. Den 20 maj 1971 bröts återvändsgränden när USA och Sovjetunionen tillkännagav att de hade nått en preliminär överenskommelse om en delvis begränsning av vissa strategiska offensiva system och om ett fördrag för att begränsa ABM-system.

Efter tre års förhandlingar, under ett toppmöte mellan Nixon och Brezhnev, den 26 maj 1972 avslutades samtalen med undertecknandet av två grundläggande SALT I-dokument:

• ett interimsavtal om vissa åtgärder som begränsar strategiska offensiva vapen; och
• ABM-fördraget om begränsning av strategiska defensiva system.

Det var det första avtalet mellan USA och Sovjetunionen som satte gränser och begränsningar för sina kärnvapensystem.

Skyldigheter

Parterna åtog sig att inte påbörja byggandet av ytterligare fasta landbaserade interkontinentala ballistisk missiler (ICBM) efter 1 juli 1972 (artikel I); Godkänt uttalande A specificerade att fasta landbaserade ABM-bärraketer under aktiv konstruktion från och med dagen för avtalets undertecknande kan vara slutförda. Avtalet förpliktade parterna att inte konvertera landbaserade bärraketer av äldre typer eller lätta ICBM till landbaserade bärraketer för tunga ICBM-typer av typer som utplacerats efter 1964 (artikel II). Avtalet begränsade också antalet ubåt-lanserade ballistiska missiler (SLBM) och moderna ballistiska missil ubåtar till dem som är i drift och under uppbyggnad på dagen för avtalets undertecknande (artikel III).

Protokollet till Avtal med avseende på artikel III, med rätt till USA att inte ha mer än 710 SLBM-bärraketer på 44 moderna ballistiska missil ubåtar, och Sovjetunionen, högst 950 SLBM-bärraketer på 62 ubåtar. Ytterligare SLBM-bärraketer som överstiger den ursprungliga nivån 656 för USA och 740 för Sovjetunionen upp till de ovan överenskomna nivåerna kan komma att fungera som ersättare för lika antal ICBM-bärraketer av gamla typer som drevs ut före 1964 eller SLBM-bärraketer på äldre ubåtar.

Med förbehåll för bestämmelserna i avtalet fick parterna rätt att genomföra modernisering och ersättning av strategiska offensiva ballistiska missiler och bärraketer som omfattas av avtalet (artikel IV). I det överenskomna uttalandet C uttryckte parterna förståelse för att dimensionerna av landbaserade ICBM-silolanser inte skulle öka avsevärt i moderniserings- och utbytesprocessen. Parterna uttryckte vidare en gemensam uppfattning om att termen ”avsevärt ökat” innebär att en ökning inte skulle vara större än 10-15 procent av de nuvarande dimensionerna för landbaserade ICBM-silopaket. Parterna kom också överens om att det inte skulle ske någon signifikant ökning av antalet ICBM- och SLBM-test- och träningsförskjutare, och att konstruktion eller omvandling av ICBM-bärraketer vid testområden endast skulle genomföras i syfte att testa och utbilda (överenskommet uttalande D).

För att främja målen och genomförandet av avtalet ska parterna använda den ständiga rådgivande kommissionen (SCC) som inrättats enligt ABM-fördraget från 1972 (artikel VI). Avtalet tvingade parterna att fortsätta aktiva förhandlingar om begränsningar av strategiska offensiva vapen, vars omfattning eller villkor inte skulle påverkas av de skyldigheter som föreskrivs i detta interimsavtal (artikel VII). Parterna kom överens om att de skulle följa avtalets skyldigheter och inte vidta några åtgärder som förbjuds enligt avtalet, liksom ABM-fördraget, i avvaktan på att de ratificerats eller godkänts.

Verifiering och efterlevnad

Verifiering

Avtalet gav parterna rätt att använda sina nationella tekniska verifieringsmedel (NTM) för att säkerställa överensstämmelse med avtalet och tvingade dem att inte störa den andra partens NTM eller att använda avsiktlig dolda åtgärder som kan hindra verifiering med NTM (artikel V).

Överensstämmelse

Det fanns inga mekanismer för att hantera bristande efterlevnad.

Uttag

Avtalet gav parterna rätt att säga upp avtalet med sex månaders förvarning om de beslutar att extraordinära händelser relaterade till föremålet för avtalet har äventyrat deras högsta intressen. I sitt unilaterala uttalande A noterade USA att om ett avtal som föreskriver mer fullständiga strategiska offensiva vapenbegränsningar inte uppnåddes inom fem år skulle USA: s högsta intressen kunna äventyras och det skulle utgöra en grund för att dra sig ur ABM-fördraget. / p>

I sitt unilaterala uttalande B uppgav USA att de skulle betrakta utplaceringen av operativa landmobila ICBM-bärraketer under avtalets effektivitet som oförenligt med målen för avtalet. Sovjetens unilaterala uttalande betonade att om Natos allierade i USA skulle öka antalet moderna ubåtar för att överstiga antalet ubåtar som de skulle ha varit i drift eller under konstruktion vid avtalets undertecknande, skulle Sovjetunionen ha rätt till en liknande ökning av antalet ubåtar. Som svar på detta uttalande förklarade Förenta staterna att de inte godtog dess giltighet. vid utbyte av skriftliga meddelanden om godkännande av parterna samtidigt som utbytet av instrument för ratificering av ABM-fördraget ägde rum, dvs. den 3 oktober 1972. Den 30 september 1972 passerade båda husen i den amerikanska senaten en kongressgrupp Resolution, som uppmanade och uppmanade presidenten att söka ett framtida fördrag som inte skulle begränsa Förenta staterna till nivåer av interkontinentala strategiska krafter som är sämre än de gränser som föreskrivs för Sovjetunionen. Avtalet utsågs till ”tillfällig” eftersom parterna avsåg att fortsätta förhandlingarna. I artikel VII i avtalet lovade parterna att fortsätta aktiva förhandlingar för ytterligare begränsningar av strategiska offensiva vapen. Därför inledde parterna i SALT II-förhandlingarna i november 1972. Den skulle upphöra att gälla den 3 oktober 1977. Den 23 september 1977 meddelade emellertid USA ett ensidigt meddelande att de skulle fortsätta att respektera avtalet medan SALT II fortfarande förhandlades under förutsättning att Sovjetunionen skulle göra detsamma. Den 25 september 1977 gjorde Sovjetunionen ett liknande tillkännagivande.