Bloddiamant, även kallad konfliktdiamant, enligt definition av FN (FN), vilken diamant som bryts i områden som styrs av styrkor som motsätter sig en legitim, internationellt erkänd regering land och som säljs för att finansiera militära åtgärder mot den regeringen.

Den mycket specifika FN-definitionen av bloddiamanter formulerades under 1990-talet då brutala inbördeskrig fördes i delar av västra och centrala Afrika av rebellgrupper baserade i diamantrika områden i sina länder. Tre specifika konflikter – i Angola, Demokratiska republiken Kongo och Sierra Leone – riktade världens uppmärksamhet på diamanternas destruktiva roll, även om problemet uppstod också i andra länder. Grova diamanter som bryts i rebellkontrollerade områden såldes direkt till köpmän eller smugglades in i grannländerna, där de slogs samman till lager av legitimt bryta diamanter och sedan såldes på den öppna marknaden. Intäkterna från diamantförsäljningen användes för att köpa vapen och krigsmateriel för rebellgrupperna, varav några genomförde extremt våldsamma kampanjer som ledde stort lidande till civila. och polerad var den praktiskt taget identisk med alla andra diamanter. Världsomspännande oro uppstod över inträdet av dessa ädelstenar till de enorma konsumentmarknaderna i väst, där köpare inte kunde skilja konfliktdiamanter från legitima ädelstenar och där stenarnas ursprung inte kunde verifieras. Diamanthandlare blev för sin del oroliga över att växande avsky mot bloddiamanter skulle kunna leda till en uppmaning till bojkott av alla pärlor. Faktum är att FN: s säkerhetsråd 2000 utfärdade en rapport om förekomsten av konfliktdiamanter på världsmarknaderna som specifikt involverade De Beers Consolidated Mines, Ltd., det anglo-sydafrikanska företaget som kontrollerade cirka 60 procent av den globala handeln med rådiamanter. Rapporten kritiserade också världens största diamantmarknad i Antwerpen, Belgien, för att inte verifiera ursprunget till de diamanter som handlades där. Handelsföreningar anslöt sig därför till mänskliga rättighetsgrupper och FN för att inrätta Kimberley-processen, ett certifieringssystem som 2003 började verifiera om exportländernas diamanter var ”konfliktfria”. Sedan dess, då det värsta av afrikanska inbördeskrig upphörde och när centralregeringar återställde kontrollen över rebellinnehav, föll andelen bloddiamanter i den globala diamanthandeln från så mycket som 15 procent på 1990-talet till mindre än 1 procent med 2010.

Vissa mänskliga rättighetsaktivister noterade dock att dessa siffror kan vara meningslösa, vilket endast återspeglar FN: s specifika definition av bloddiamanter som ädelstenar som finansierar uppror mot ett lands regering. Citerar Zimbabwe som ett specifikt exempel, observatörer påpekade att det, även i länder som är certifierade som konfliktfria, är fullt möjligt för tjänstemän från erkända regeringar att använda sin kontroll över lagliga diamantverksamheter för att berika sig själva, bevara sin makt eller främja sina medarbetare – ofta på bekostnad av diamantgruvor. och andra arbetare, som kan behandlas med brutalitet och nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Missbruk av den legitima diamanthandeln i Zimbabwe fick uppmaningar att omdefiniera bloddiamanter som ädelstenar vars t rade baseras på aggression eller våld av något slag. En sådan omdefiniering skulle utvidga kampanjen mot bloddiamanter till vissa diamantrika länder där förnekande av mänskliga rättigheter är vanligt.