Boléro, orkesterverk i en rörelse, komponerat av Maurice Ravel och känt för att börja mjukt och sluta, enligt kompositörens instruktioner, så högt som möjligt. På uppdrag av den ryska dansaren Ida Rubinstein framfördes Boléro först i Paris Opéra den 22 november 1928 med en danskoreografi av Bronislava Nijinska. Verket har presenterats i många filmer sedan det skapades, men det var en integrerad del av handlingen i Blake Edwards film 10 (1979), med Dudley Moore och Bo Derek i huvudrollen.

Inledningsvis bad Rubinstein Ravel att skapa för henne ett verk med spansk karaktär, vilket tyder på att han – en mycket skicklig orkestrator som sex år tidigare hade omarbetat den ryska kompositören Modest Mussorgskys bilder på en utställning – kan anpassa för orkester några pianostycken av spanjoren Isaac Albéniz. Men efter en del överväganden skrev Ravel istället sin egen originalkomposition, ett stycke som han kallade Boléro – även om vissa observerade att rytmerna liknade fandango och seguidilla mer än bolero. Vid sin debut tog Rubinstein själv solo-rollen som en kvavig cafédansare som lockar sin maskulina publik, vars växande spänning återspeglas i verkets signaturcrescendo.

Boléro är en uppsättning med 18 varianter på ett originalt tvådelat tema – eller kanske, mer korrekt sagt, 18 orkestreringar av det temat, för själva temat inte förändras, även om instrumenten gör det. Efter en inledande rytm på virveltrumman (en rytm som fortsätter oförminskat under hela arbetet) fortsätter stycket enligt följande:

• (1) solo flöjt (i instrumentets låga intervall)
• (2) soloklarinett (även låg i intervallet)
• (3) solo fagott (högt i sitt intervall )
• (4) solo E-flat klarinett (mindre och högre i tonhöjd än standard B-flat klarinett)
• (5) solo oboe d’amore (mellan oboen och det engelska hornet i tonhöjd och ton)
• (6) dämpad trumpet och flöjt (flöjt svävar som övertoner parallellt till trumpets linje)
• (7) solo tenorsax (en ovanlig inkludering i en orkester, men Ravel gillade jazz)
• (8) solo sopransaxofon (en liten, rak, hög saxofon)
• (9) Fransk horn och celesta (de klockliknande tonerna i den senare parallellen till hornets linje)
• (10) kvartett bestående av klarinett och tre dubbelvass (en kombination av organliknande klang)
• (11) solotrombon (fylld med sensuellt glidande passager)
• (12) höga träblåsare (växer mer sträng i tonen)

Med variation 13 kommer strängarna äntligen ur sin bakgrundsroll för att ta ledningen för de återstående variationerna. Crescendo fortsätter att bygga; trumslag fortsätter och blir alltmer framträdande. Inte länge läggs trumpet accenter till, vilket bidrar till intensiteten tills, i de sista ögonblicken, kastas hela orkestern i mixen – tromboner, cymbaler och allt – för att få stycket till en exultant, om plötslig, avslutning.