Det ontologiska argumentet, som inte går från världen till dess Skapare utan från tanken på Gud till Guds verklighet, formulerades först tydligt av St. Anselm (1033 / 34–1109) i sin Proslogion (1077–78). Anselm började med begreppet Gud som det som inget större kan uppfattas (aliquid quo nihil majus cogitari possit). Att tänka på ett sådant väsen som bara finns i tanken och inte också i verkligheten innebär en motsägelse. För ett X som saknar verklig existens är inte det som ingen större kan tänka sig. Ett ännu större väsen skulle vara X med existensens ytterligare attribut. Således måste det oöverträffliga perfekta väsen existera – annars skulle det inte vara oöverträffligt perfekt.

Detta argument har fascinerat filosofer sedan dess. Efter en del diskussioner på 1200-talet omformulerades den av Descartes i sina meditationer (1641). Descartes uttryckte antagandet, implicit i Anselms resonemang, att existens är ett attribut som ett givet X kan ha eller inte har. Det följer av detta – tillsammans med antagandet att existensen är ett attribut som är bättre att ha än att sakna – att Gud, som oöverträffligt perfekt, inte kan sakna attributet av existens.

Det var antagandet att existens är ett predikat som enligt de flesta efterföljande filosofer har visat sig vara dödligt för argumentet. Kritiken gjordes först av Descartes samtida Pierre Gassendi och senare och mer framträdande av den tyska filosofen Immanuel Kant (1724–1804) i sin Kritik av ren förnuft (1781). Bertrand Russell och andra under 1900-talet klargjorde ytterligare denna invändning. Att säga att något med angivna egenskaper – oavsett om det är en triangel, definierat som en tresidig planfigur, eller Gud, definierat som en oöverträffligt perfekt varelse – existerar enligt Russell, inte att tillskriva den en ytterligare egenskap, nämligen existens , men att hävda att konceptet är instantierat – att det faktiskt finns fall av detta koncept. Men huruvida ett givet koncept är instanserat eller inte är en faktafråga. Det kan inte bestämmas på förhand utan endast av vad som helst är den lämpliga metoden för att upptäcka ett sådant faktum. Behovet av observation kan inte kringgås genom att skriva existensen i definitionen av begreppet (”en befintlig tresidig planfigur”, ”en befintlig oöverträffligt perfekt varelse”), för behovet uppstår åter som frågan om detta förstorade koncept är instansierad.

På 1900-talet hävdade flera kristna filosofer (särskilt Charles Hartshorne, Norman Malcolm och Alvin Plantinga) giltigheten av en andra form av Anselm argument. Detta är beroende av ”nödvändig existens”, en egendom med ännu högre värde än ”existens.” Ett väsen som nödvändigtvis existerar kan inte sammanhängande anses inte existera. Och så måste Gud, som det oöverträffligt perfekta väsen, ha nödvändig existens – och måste därför existera. Detta argument har emellertid kritiserats för att inte iaktta skillnaden mellan logisk och ontologisk eller saklig nödvändighet. Logiskt nödvändig existens, sägs det, är en osammanhängande idé, för logisk nödvändighet gäller relationerna mellan begreppen, inte deras instansiering. Guds nödvändighet måste därför vara en ontologisk eller faktiskt snarare än en logiskt nödvändig existens: Gud existerar som det ultimata faktum, utan början eller slut och utan att vara beroende av något annat för existens. Men huruvida detta begrepp om ett ontologiskt nödvändigt väsen instantieras kan inte bestämmas på förhand. Det kan inte på ett giltigt sätt dras av tanken på ett evigt och oberoende väsen att det faktiskt finns en sådan varelse.