Gibbons v. Ogden-beslutet

Resultatet av detta mål var ett beslut till förmån för klaganden baserat på domstolens konstatera att den klagande och den anklagade handeln utgjorde handeln mellan staterna och att en sådan handel endast kunde regleras av kongressen enligt handelsklausulen och inte av staten New York. Domstolen fann att New York-statens reglering av licenser för navigering var författningsstridig eftersom den tilldelade befogenheten att reglera handeln mellan stater till en stat när handelsklausulen reserverade den makten för den federala regeringen. Domstolen undersökte huruvida enbart transport över vatten – som domstolen kallade ”navigering” – utgjorde en ”handel” så att reglering av den faller under befogenheten att reglera handeln mellan stater.

Domstolen drog slutsatsen att navigering var en ”handel” över statliga linjer och därmed en del av handeln mellan staterna. På grund av detta motiverade domstolen att den federala regeringen hade ensamrätt att reglera licenserna och rätt att resa över vattenvägen New York-Elizabethtown. Det noterades att ingen ”samtidig makt” vilade i staterna när den federala regeringen reglerade handeln mellan staterna. Det erkände att makten att reglera mellanstatlig handel är ”samtidigt” tills kongressen agerar för att reglera ett instrument för mellanstatlig handel. Domstolen redogjorde för att grunden för detta krav i handelsparagrafen var önskan på 1780-talet att fastställa ett ”enhetligt” handelsregler. Domstolen erkände hur kongressens handlingar ersatte statens lagar under Supremacy Clause of the Constitution. Den redogjorde för hur detta var fallet även om föremålet för lagen var inom statens makt att reglera. På det sättet ersatte Gibbons federala licens Ogdens tillstånd i New York. Ogden beviljades inte föreläggandet mot Gibbons.

Domstolens avgörande behandlade också argumentet att scenariot i detta fall – det för samtidiga statliga och federala vattenvägstillstånd – var analogt med fallet med samtidiga statliga och federala patent. De anklagade hade hävdat att, eftersom stater kan tilldela patent och få dem erkända som giltiga, kan stater också tilldela vattenvägslicenser och få dem erkända som giltiga. Domstolen avgjorde inte uttryckligen den frågan men föreslog att fallet med patent inte var en giltig analogi. Den motiverade att, även om stater i allmänhet kan ha rätt att utfärda patent som rättigheter i specifik egendom, försökte staten i det aktuella fallet ge en rättighet i något som var oupplösligt kopplat till mellanstatlig handel.