ILO: s subregionala kontor i Moskva täcker 10 länder i Östeuropa och Centralasien – Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Länderna befinner sig i olika stadier av ekonomisk utveckling, inkomstnivåer, regeringsformer och efterlevnad av traditioner och samhälleliga stereotyper med avseende på jämställdhet mellan kvinnor och män. Mångfalden kräver en regionalt differentierad inställning till könsfrågor, och även inom ett enda land. män och kvinnor kan stöta på helt olika problem i stads- och landsbygdsområden. Det finns dock ett antal gemensamma särdrag som kännetecknar situationen med jämställdhet i dessa länder.
I nästan alla länder i regionen har kvinnor nått en hög utbildningsnivå (i Ryssland, till exempel, kvinnor på arbetsmarknaden i allmänhet har till och med en högre utbildningsnivå än män och de utgör mer än 50% av universitetsstudenterna), tillsammans med yrkesutbildning, hög ekonomisk aktivitet och aktivt deltagande i det offentliga livet. Samtidigt minskar kvinnors andel i snabbutvecklade och högt betalda sektorer och industriell och yrkesmässig segregation växer. När den ekonomiska omstruktureringen fortsätter och arbetsmarknaden blir mer konkurrenskraftig tenderar arbetsgivare i vissa perspektivsektorer att anställa manliga anställda. I vissa OSS-länder, särskilt i Centralasien, är lika tillgång till sysselsättning fortfarande ett prioriterat problem för kvinnor på arbetsmarknaden.
Kvinnor utgör som regel majoriteten av de officiellt registrerade och långtidsarbetslösa arbetstagarna, även om dessa är siffror oftast inte återspeglar den verkliga storleken på problemet. Ett stort antal arbetslösa är inte registrerade, och bland dem dominerar definitivt män.
I allmänhet får kvinnor 30% till 50% mindre lön än män, beroende på land och sektor (i Ryssland utgör kvinnors löner 63% av mäns ). Ojämlik lön är den högsta prioriterade frågan i alla OSS-länderna, och det finns en politisk och allmän förståelse för detta krav.
Tillgången till rättvisa för kvinnor är bristfällig i regionen, liksom informationen om rättigheter och lagstiftning. Jämställdhet mellan kvinnor och män garanteras konstitutionellt i alla OSS-länder och ILO-konventionerna 100 och 111 ratificeras i alla OSS-länder. Samtidigt finns det ett stort gap mellan teori och praktik för implementering av grundläggande jämställdhetsstandarder. Det finns varken specialiserad antidiskriminerande lagstiftning eller institutionerna för att göra rättvisa tillgänglig. Vissa länder har börjat utarbeta lagar mot diskriminering (Ryssland, Ukraina), men denna process tar mycket tid och ansträngningar.
I hela regionen är kvinnor allvarligt underrepresenterade i det politiska livet. I Ryssland är det bara 7,7% av kvinnorna i statsduman (bland OSS-länderna har kvinnor den högsta representationen i parlamentet i Azerbajdzjan där de utgör 13%).
De flesta av OSS-länderna har börjat reformera deras sociala trygghetssystem, men könseffekten av social trygghet har ännu inte blivit ett centralt problem under sådana reformer. Nedskärningen av sociala, hälso- och sjukvårdsinrättningar och utbildningsanläggningar gjorde att moderskapet har blivit en till stor del privat institution. Kollapsen av det sovjetiska förskolan för barnomsorg och tillbakadragandet av praktiskt taget alla statliga socialtjänster har lett till kvinnors ökade vårdskyldigheter. Moderskap och familjeförmåner och barnomsorg samt ålderdomsäkerhet är områden där positiva förändringar skulle ha varit av yttersta vikt för jämställdhet.
I allmänhet kan man konstatera att det finns ett stort motstånd på hög nivå över OSS till en jämställdhetsfråga och dess tolkning. Anledningen till detta är förmodligen en långvarig tradition av åtminstone verbalt engagemang för jämställdhet som ärvts från sovjettiden. De flesta är övertygade om att jämställdhet mellan kvinnor och män har uppnåtts och är en integrerad del av deras liv. I detta avseende är nationell mentalitet och samhälleliga stereotyper de viktigaste hindren för att övervinna.
Sammanfattningsvis måste vi objektivt erkänna att jämfört med de flesta länder i världen är OSS-staterna långt före i frågorna relaterade till lika möjligheter för män och kvinnor i arbetslivet. De har nått ett sådant steg i sina respektive utvecklingsprocesser, när beslut måste fattas och riktningar tas mot ytterligare framsteg och konsolidering av alla arbetsmarknadsparters ansträngningar för att integrera könsfrågor i deras politik och praxis.