Jag blev utbränd och utbränd. Efter en längre period av jobbstress var jag lättad att ha något att se fram emot – några timmar att utforska det sydvästra USA dagen före en akademisk konferens. Jag anlände på eftermiddagen, hyrde en billig subcompact och tog fart.

En gång utanför stadens gränser kände jag att jag började slappna av. Och det dröjde inte länge förrän jag började hitta den öppna rytmens rytm – en känsla som är så stark i sydväst, med dess vidöppna utsikter och exotiska klippformationer som vinkar i horisonten. Med den klassiska rockens radio kände jag en känsla av frihet som jag inte känt på så länge. Jag vet inte hur länge. För länge.

Det enda problemet var att jag inte ville gå tillbaka. Jag ville inte delta i konferensen. Jag ville inte träffa nya människor, fortsätta samtal och överbelasta min hjärna med information. Allt jag ville göra var att fortsätta köra. Jag ville fortsätta, längre in i öknen och sätta mil efter mil mellan mig och alla andra. Denna önskan var så intensiv att det inte kändes som något jag bara ville ha; det kändes som något jag behövde. Det verkade så brådskande, pressande … desperat. Jag var tvungen att komma undan.

***

Jag kom så småningom tillbaka till hotellet den kvällen och jag gick till konferensen som planerat . Men när jag tittade tillbaka ville jag förstå vad som händer inuti mig som gav upphov till denna kraftfulla lust att komma undan. Var denna önskan en livgivande impuls eller en farlig? Vad försökte mitt sinne (eller min själ eller mitt undermedvetna) berätta för mig genom detta rop om flykt?

När jag tittar närmare ser jag att jag sprang från minst tre saker:

• Människor. Jag behövde en paus från människor. Som introvert behöver jag mycket tid själv och tenderar att känna mig tömd snabbt av sociala interaktioner – särskilt med främlingar. Trött och otrevlig kände jag mig inte redo att spendera flera dagar i konversationstung kontakt med andra. En del av mig kände sig skyldig för att jag inte ville vara runt dessa människor. Men det var inget personligt; Jag hade inte ens träffat dem ännu. Jag ville bara ha lite tid själv. För att förbereda mig för denna intensiva sociala interaktion behövde jag först ladda mina batterier med viss ensamhet. (Mer information om introversion finns i Susan Cains Quiet.)
• Uppgifter och ”bör”. Jag tog min resa under en hektisk tid på jobbet, när jag kände mig överväldigad och trött. Mitt liv kändes som en stor att göra-lista. Och detta är verkligen ett problem, för på någon nivå är självkontroll en begränsad resurs. Om vi står inför ständiga krav på att hålla oss på uppgiften, oavsett om vi jobbar, bantar eller svarar på andras behov, blir vi utarmade och har svårt att engagera mig i mer självkontroll. kunde inte klara mer. För att vara som bäst behövde jag verkligen lite tid för att slappna av. (För en översikt av forskning om självkontroll och utarmning, se Roy Baumeister & John Tierneys Willpower.)
• Negativa tankar. Innan min resa till sydväst var jag i en mörk sinnesstämning, en grumlad av oro, irritation och självmedlidande. Min natursköna hjälp hjälpte: Mellan det dramatiska landskapet och den dunkande rockmusiken, jag sopades upp i ögonblicket, fördes bort från mina bekymmer – men bara i några timmar. körningen var uppfriskande, i det långa loppet skulle jag inte ha kunnat komma undan mina grublande tankar genom en förändring av landskap eller plats.

***

Ångrar jag att jag inte körde ut i solnedgången den kvällen och gjorde valet att skjuta bort konferensen helt? Tja … antar jag inte. Men mitt önskvärda svar är en korrekt återspegling av mina blandade känslor. Konferensen var huvudorsaken till resan, och jag hade förbundit mig att delta. Men jag var definitivt inte som bäst. Min längtan efter frihet och rymd hade bara delvis uppfyllts. Det var som toppen av isberget. De få timmarna med ensamkörning, även om de var dyrbara, räckte inte för att tanka mig inuti.

När jag ser tillbaka är jag mycket glad att jag tog mig tid att gå för det naturskön körning. Och jag är glad att jag också var ensam. Minnet av den solo-enheten är en som jag värdesätter.

Men jag kunde ha använt en annan ledig dag före mötet. Jag skulle ha haft mer tid att samla mina tankar, ta en paus från min att göra-lista och njuta av den vackra miljön.

Jag kunde också ha använt bättre själv- vård före den resan, tillsammans med mer möjlighet att bearbeta mina tankar och känslor. Hade jag gjort det kanske jag inte kände mig så ömtålig när jag kom.