Platonisk kärlek, en fras som används i två avseenden, med hänvisning i båda fallen till Platons berättelse om kärlek i sitt symposium.

Symposiumets omedelbara syfte – som bekänner sig till att spela in de diskurser som en grupp framstående föredragshållare framförde i Eros-talet vid en bankett till ära för den tragiska poeten Agathon – är att hitta den högsta manifestationen av kärleken som styr världen i den mystiska strävan efter förening med den eviga och superkosmiska skönheten. Symposiet skildrar Sokrates som den typ av aspiranten som har nått målet för unionen och sätter i skarp opposition mot honom figuren av Alcibiades, som har sålt sin andliga födelserätt för världens nöjen och ambitioner. Centret för filosofiskt intresse ligger i Sokrates-talet, som han säger sig ha lärt sig av prästinnan Diotima i Mantinea.

Huvudargumentet kan sammanfattas så: eros, önskad kärlek i alla dess former, är en utsträckning ur själen till en vara som den strävar efter men ännu inte har. Den önskade själen är ännu inte i fruktan av det goda. Det är på väg att uppnå, precis som filosofen ännu inte har visdom utan sträcker sig efter den. Objektet som väcker denna önskade kärlek i alla dess former är skönhet och skönhet är evig. I sin grovaste form är kärlek till en vacker person verkligen en passion för att avliva avkomma av den personen och för att uppnå, genom förvaring av ens stam, ersättningen för odödlighet som är allt kroppen kan uppnå. En mer andlig form av samma begär för evigheten är strävan att vinna odödlig berömmelse genom att kombinera med en släkting för att föda sunda institutioner och livsregler. Ännu mer andligt är strävan, i samarbete med utvalda sinnen, att berika filosofi och vetenskap med ädla diskurser och tankar.

Således betyder platonisk kärlek i vanligt tal ett ytterst tillgiven förhållande mellan människor där sexuell samlag är varken önskvärt eller praktiserat. I den meningen hänvisar det oftast till en heteroseksuell relation. I förlängning kan den användas för att täcka det steget av ridderlig eller kärleksfull kärlek där samlag skjuts upp på obestämd tid.

Från renässansen till slutet av 1800-talet användes termen platonisk kärlek också som en tillfällig eufemism för homosexuell kärlek, med tanke på den relativt toleranta inställningen till sådan kärlek som kan urskiljas i Platon såväl som i andra grekiska författare.