IMPLIKATIONER FÖR OFFENTLIG HÄLSOPOLITIK OCH -ÖVAN

Heller understryker i vilken utsträckning även omfattande statistiska bevis på hälsorisk kan vara otillräcklig för att stödja konstitutionaliteten i reglering av individuella friheter när det gäller konstitutionella rättigheter. D.C.s pistollag, erkänd som nationens tuffaste, införde ett totalt förbud mot ägande av vissa typer av vapen och strikta begränsningar för tillgången till andra. Mindre restriktiva lagar kan överleva. Högsta domstolen bekräftade till exempel den 24 februari 2009 i sitt första beslut om vapenrättigheter sedan Heller en federal lag som förbjuder individer som dömts för brott som involverar våld i hemmet från att äga vapen.9 Beslutet 7–2 kringgick möjligheten att konkretisera Hellers mening, aldrig en gång med hänvisning till beslutet. Detta är inte förvånande, eftersom det kan ta år innan domstolen återvänder till ett landmärkeärende som Heller för att ytterligare konkretisera det.

Detta är inte att säga emellertid att de omedelbara effekterna från Heller inte har varit uppenbara. Till exempel har tre Illinois-kommuner med pistolförbud redan handlat för att upphäva förbuden. I Kalifornien nådde San Francisco Housing Authority (SFHA) en out-of- domstolsförlikning med National Rifle Association (NRA) som tillåter invånare i SFHA-hyreshus att inneha skjutvapen, vända vapenförbud som finns i redan existerande hyresvillkor. Dessutom verkar det som om domare kan tänka om vem som helst de kan fortsätta att tvinga en svarande att överlämna ett skjutvapen i hans ägo som ett villkor för frisläppande av försök; före Heller var detta standardpraxis. Vissa kriminella försvaradvokater kan börja använda Heller för att argumentera mot konstitutionaliteten i den federala ”brottsling i besittning” -lag, som förbjuder innehav av vapen eller ammunition av de flesta dömda brottslingar.10

Ändå är dessa och många andra praktiska konsekvenser. av Hellerbeslutet väcker en viktig konstitutionell fråga som inte lämnats av Heller-majoriteten: Gäller den andra ändringen till och med stater, eller är det bara en begränsning för den federala regeringen (av vilken DC anses vara en del)? 1833, den högsta Domstolen beslutade att Bill of Rights (de första 10 ändringarna av konstitutionen) endast gällde den federala regeringen, 11 och två andra högsta domstolsärenden från 187512 och 188613 ansåg att den andra ändringen specifikt inte gällde staterna. långt efter att dessa senare beslut avkunnades införde domstolen en rättslig doktrin som kallas ”införlivande”, enligt vilken bestämmelserna i lag om rättigheter tillämpas på staterna genom förfarandena s klausul om fjortonde ändringsförslaget. Domstolens begränsade uppmärksamhet mot det andra ändringsförslaget under de senaste 110 åren innebär att frågan inte har behandlats i detta sammanhang. Som ett resultat är det oklart om analysen i Heller sträcker sig till staterna. Flera stämningar har redan inlämnats av NRA försöker säkerställa beslutets uttryckliga tillämpning på statens lagar.

En annan fråga som Heller ställer är i vilken utsträckning beslutet tillåter regeringen att reglera skjutvapenbesittning i offentliga utrymmen. Även om DC-vapenförbudet inte enbart riktades mot skjutvapen i privata hem, hänvisade majoritetsuppfattningen endast till den aspekten av lagen: ”he District”: s förbud mot pistolinnehav i hemmet strider mot andra ändringsförslaget, liksom dess förbud mot att göra något lagligt skjutvapen i hemmet som kan användas för omedelbart självförsvar. ”3 Läs tillsammans med Justice Scalias uttalande att gränser för vapenbesittning på platser som skolor skulle vara tillåtna, det är möjligt att Hellers räckvidd kommer att styras för att inte förlänga långt bortom ytterdörrarna till privata bostäder. Denna fråga förblir öppen på grund av den självförsvarsbetoning som återspeglas i beslutet.

Oavsett vilka typer av regler som överlever en Heller-analys, och oavsett om det andra ändringsförslaget så småningom visar sig gälla för staterna är det uppenbart att beslutet påverkar förmågan att enbart förlita sig på strikta skjutvapenbegränsningar som ett sätt att hantera vapenvåld. Heller bringar därmed behovet av att kombinera regleringen av vapen och större resurser för brottsbekämpning med förebyggande ingripande strategier riktade till högriskpopulationer och samhällen.