Alla romanska språk är ättlingar till vulgära latinska dialekter som talas av vanliga människor i det romerska riket. Spridningen av romanska språk inträffade i två huvudsteg: Den första etappen inträffade 240-100 f.Kr., på grund av utvidgningen av det romerska riket över en stor del av Europa, England, norra Afrika och delar av Mellanöstern. Efter det romerska imperiets upplösning på 500-talet började dialekterna som talades i olika delar av dess territorium avvika från varandra och utvecklades så småningom till dussintals olika språk vid 800-talet e.Kr..

Det andra scenen började på 1500-talet e.Kr. som ett resultat av utvidgningen av romansktalande europeiska makter till Amerika, Afrika, Karibien och Sydostasien. Imperierna i Spanien, Portugal och Frankrike sprider romanska språk till dessa kontinenter i en sådan utsträckning att över hälften av alla romansktalande nu är utanför Europa.

Tabellen nedan listar stora romanska språk / dialekter med över 100 000 talare, baserat på Ethnologue-listan med 47 romanska språk.

Status

Många Romanska språk har officiell eller medofficiell status i ett eller flera länder.

• Spanska
  Spanska är det officiella språket i 22 länder: Argentina, Bolivia (med Quechua och Aymara), Chile, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Ekvatorialguinea (med franska), Guatemala, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Panama, Paraguay (med Guarani), Peru (med Quechua och Aymara), Puerto Rico (med Engelska), Spanien (medarbetare i vissa regioner med katalanska, galiciska och baskiska), Uruguay, Venezuela och Västsahara (med arabiska). Spanska är ett av sex officiella arbetsspråk för FN och Europeiska unionen. I USA är spanska det mest studerade främmande språket i skolor och universitet. Spanska har medofficiell status i delstaten New Mexico och i Puerto Rico.
• Portugisiska
  Portugisiska är det nationella språket i Portugal, Brasilien, Angola, Kap Verdeöarna, Guinea-Bissau och Moçambique. Portugisiska är ett av Europeiska unionens officiella språk.
• Franska och franska är det officiella eller medofficiella språket i 26 länder. Fyra av dem finns i Europa: Frankrike, Belgien, Schweiz och Luxemburg. Två är i Amerika: Kanada och Haiti. Det finns också två utomeuropeiska departement i Frankrike: Martinique och Guadeloupe. Resten är tidigare franska kolonier i Afrika och på öarna i Indiska oceanen och Stilla havet. Franska är ett stort andra språk i arabisktalande Algeriet, Tunis och Marocko. Franska är ett av de officiella språken i FN (FN), Nordatlantiska fördragets organisation (NATO) och Europeiska unionen. I USA är franska det näst mest studerade främmande språket i skolor, efter spanska.
• Italienska och italienska är det officiella eller medofficiella språket i Italien, San Marino, Vatikanstaten, Schweiz och vissa områden i Slovenien och Kroatien.
• Rumänska
  Rumänska är det officiella språket i Rumänien och Moldavien.
• Katalanska
  Katalanska är ett officiellt regionalt språk i Spanien, det officiella språket i Andorra, det medofficiella språket i Katalonien, Balearerna, Valencia-regionen. i Spanien och i den sardiska staden Alghero.
  

  Romanska språk i Europa Occitanska (provensalska) Spanska Portugisiska Italienska Franska Katalanska Galiciska och sardiska korsikanska Romansch rumänska

  Romantiska språk utanför Europa Spanska och franska portugisiska italienska

Diale cts

Europeiska romanska språk har många lokala dialekter som bildar ett kontinuum av sorter som korsar landsgränser och sträcker sig från portugisiska i väster till rumänska i öster. Rent språkliga kriterier för att skilja mellan språk och dialekt är svåra att tillämpa systematiskt och beslut fattas ofta på politiska, kulturella och litterära grunder. Vissa sorter är särskilt svåra att klassificera. Det är till exempel svårt att avgöra om galiciska är ett separat språk eller en spanskt påverkad portugisisk variation.

• Spanska
  Den klassiska uppdelningen görs vanligtvis mellan spanska från Spanien – Castilian Spanish – och spanska från Latinamerika. Inom varje division finns variationer som involverar uttal, grammatik, vokabulär och intonation. Trots många regionala skillnader kan talare av spanska från olika länder förstå varandra utan stora svårigheter.
• Portugisiska
  Det finns två huvudgrupper av dialekter: de på den iberiska halvön och de i Brasilien. Skillnaderna mellan de två involverar uttal, grammatik och ordförråd. Portugisiska varianter som talas i Afrika och Asien är närmare de i Portugal än i Brasilien.
• Franska
  Franska har ett antal stora dialekter
  Europeiska franska är vanligtvis uppdelat i två stora dialekter som, på vänder, tar upp många regionala sorter. De två stora divisionerna är norra och centrala sorter av franska, (språk d’oil), i motsats till sydliga sorter av franska (langue d’oc). Kanadensiska franska sorter skiljer sig från standardfranska i uttal, ordförråd och grammatik. Kanadensisk franska är vanligtvis uppdelad i tre varianter: Québécois, Franco-Ontariens och Acadiens. Afrikanska franska sorter talas i 31 afrikanska länder av över 100 miljoner talare på första och andra språket. De skiljer sig alla från standardfranska i uttal, ordförråd och grammatik. De är vanligtvis uppdelade i tre grupper: (1) västra, centrala och östra Afrika, (2) nordvästra Afrika och (3) öar i Indiska oceanen.
• Italienska och italienska dialekter bildar en kontinuitet av förståelse, även om geografiskt avlägsna sorter inte är ömsesidigt begripliga. I det moderna Italien kommunicerar folk mestadels i regionala dialekter, även om standarditalienska är det enda skriftspråket.
• Rumänska
  Rumänska är traditionellt uppdelat i tre dialekter: (1) Östra rumänska, inklusive moldaviska; (2) västra rumänska, inklusive transsylvanska; (3) Sydrumänska, inklusive Muntenian / Wallachian som antagits som ett nationellt och standardspråk.
• Katalanska
  Katalanska delas vanligtvis upp i två stora ömsesidigt begripliga dialekter: östra katalanska och västra katalanska.

Struktur

Ljudsystem

Ljudsystemen på romanska språk skiljer sig åt på ett antal sätt som gör generaliseringar svåra.

Vokaler

Konsonanter

Stress

Den rytmiska strukturen i romanska språk tenderar att stämmas, dvs. varje stavelse uppfattas som att den tar upp ungefär samma tid, till skillnad från stresstimerade språk, till exempel engelska, där stavelser kan hålla olika tid och där ostressade vokaler reduceras.

Grammatik

Trots många skillnader, romanska språk kännetecknas av ett antal vanliga grammatiska egenskaper. Alla har ett system med ordböjningar för att indikera syntaktiska förhållanden mellan ord i meningar.

Substantiv, adjektiv, artiklar, pronomen

Romanska substantiv har följande grammatiska kategorier:

• två kön, maskulina och feminina, förutom rumänska som har också neutralt kön
• två tal: singular och plural
• grammatiska förhållanden mellan substantiv uttrycks mestadels av prepositioner utan fallböjningar, förutom rumänska som har fem fall
• modifierare överensstämmer med substantiv som de ändrar i kön, antal och versaler (på rumänska)
• modifierare följer substantiv som de ändrar
• obestämda och bestämda artiklar som föregår substantiv, förutom rumänska där artiklar är suffix till substantiv
• en informell och formell adress (tv-distinktion), såsom tu / vous kontrast på franska, tu / Usted på spanska eller tu / Lei på italienska

Verb

• Verb överensstämmer med sina ämnen personligen och antal.
• Verb har till stor del bevarat konjugationssystemet för latin.
• Enkel t ensar är markerade med suffix, sammansatta tider använder hjälpverb.
• Det finns två grundläggande aspekter: imperfektiva och perfekta som kan kompletteras med andra aspektuella skillnader.
• Det finns minst två röster : aktiv och medio-passiv.
• Det finns fyra stämningar: vägledande, villkorade, konjunktiva, tvingande
• De flesta romanska språk skiljer mellan två copula-verb som motsvarar det engelska verbet som ska vara . Det ena verbet härstammar från det latinska stirret som uttrycker ett tillfälligt tillstånd, och det andra från det latinska esset som uttrycker ett ofrånkomligt attribut, t.ex. spanska verb estar och ser. Vissa språk, till exempel franska, tappade denna skillnad.
• Personliga pronomen i ämnesposition tappas vanligtvis eftersom verbböjningen innehåller information om person och nummer.

Ordordning

Den normala ordordningen på romanska språk är ämne-verb-objekt.

Ordförråd

Romanska språk har en hög grad av lexikalisk överlappning (upp till 40%) med ursprung i latinska rötter. Vissa lexikala skillnader mellan romanska språk kan spåras tillbaka till det romerska rikets tider, då romerska provinser kan ha utvecklat sina egna lokala vokabulärer. En del är resultatet av senare lån från varandra och från icke-romanska språk, särskilt tyska (när det gäller franska), arabiska (när det gäller spanska och portugisiska) och slaviska (när det gäller rumänska), liksom lokaliserade innovationer.

Nedan följer några vanliga lexikala föremål på sju romanska språk, inklusive latin.

Nedan visas siffrorna 1-10 på sju romanska språk, inklusive latin.

Skriva

Utvecklingen av vulgärt latin till olika språk i olika delar av Romarriket är dåligt dokumenterad fram till 10-talet e.Kr. skriftspråket var klassiskt latin. Men så småningom började människor i olika delar av Romarriket skriva på sina egna språk istället för latin. Sporadiska skrifttexter i Romance började dyka upp på 800-talet, men de tidigaste kontinuerliga texterna började dyka upp under århundradet senare: franska på 800-talet, spanska och italienska på 900-talet, portugisiska på 1100-talet, katalanska på 1200-talet och rumänska så sent som på 1500-talet. Växling från latin till skrivning på folkmålet underlättades i hög grad av lokala poeter och författare.

Alla romanska språk är skrivna med något modifierade versioner av standard 26- bokstav latinska alfabetet, även om den moldaviska dialekten av rumänska också är skriven i det kyrilliska skriptet.

På alla romanska språk används bokstäverna k och w exklusivt i lånade ord och främmande namn.

Svårighet

Språk Svårighet

Hur svårt är det att lära sig romanska språk?
Romantiska språk anses vara kategori I när det gäller svårigheter för engelsktalande.